Den frågan är den största i mitt liv.

VARFÖR ? ? ? ?

Hur jag än försöker att förstå så kan jag inte.

Finns inte en chans att jag kan förstå.

Hur kan man hata sitt barn?

Varför jag föddes är en gåta, varför hata i femtio år?

Om det var en förlossnings psykos skulle jag köpa det.

MEN DEN SITTER VÄL INTE I HJÄRNAN I ÖVER 50 ÅR ? ? ? ? ?

Jag vet inte om jag kan skriva om ALLT.

Vill inte bli stämd om familjen känner igen sig.

Måste ta reda på lite mer fakta innan jag vågar öppna upp

PANDORAS ASK

En sak har jag aldrig någonsin förstått.

Det är hatet min mamma har mot mig.

I min barndom har jag fått höra att hon gjorde allt för att få missfall.

Hon ville inte ha mig.

Jag var som en bakterie för henne.

Mina syskon fick all hennes kärlek. Jag stod vid sidan om bevittnade allt.

När min far och mor skilde sig hade jag inget att säga till om.

Pappa var alkoholist. Mina syskon skulle flytta med henne och jag fick stanna hos pappa.

Ingen trygg plats för en 12 åring.

Nu började min kamp mot mitt eget liv och kampen om att mamma skulle acceptera mig.

Herregud, jag fick knappt åka och hälsa på henne.

Syskonen och jag blev nästan främlingar mot varandra.

Jag var en bakterie som inte skulle finnas i deras nya liv.

Jag har alltid varit svarta fåret för henne.

När mamma fyllt år fick mina syskon och deras familjer komma samma dag.

Jag och min familj fick komma dagen efter och äta resterna.

I hennes hem finns bara kort på mina syskons barn.

Jag har gett henne ett kort varje år på mina barn. Dom ligger i en låda.

När jag låg på förlossningen när mina barn skulle födas var det en glädje som är magisk.

När jag fick er på min mage fylldes hela min kropp, själ och hjärta med kärlek.

Detta är den största kärleken en människa kan få.

Därför kan jag inte förstå hur en mamma kan hata sitt eget barn.

Speciellt i 50 år.

Vad jag än gör så blir det fel.

Orkar inte kämpa längre. Det är dags att jag lever mitt liv.

Kärleken kan jag aldrig väcka till liv.

Det är bara så tragiskt.

Detta var mest en liten bit av hela kakan.

Måste skriva lite då och då, annars blir det ett väldigt låååångt inlägg.

Kram på er

För att sammanfatta mitt liv är det med dessa två orden.

FIFTY FACES

Hela livet har jag kämpat.

Slagits för att leva.

Blev vuxen vid tolv års ålder.

Denna resa jag gjort genom mitt liv är så osannorlik att många kommer tro

att jag hittar på allt.

Finns ingen anledning för mig att ljuga eller förvränga sanningen.

Hela sanningen måste fram.

Anledningen med bloggen är att jag ska få frid i mitt inre.

Att jag ska kunna hantera livet.

Det jag mest hoppas på är att min berättelse kan hjälpa någon annan.

Någon som lever just nu i samma linje som jag har gjort eller någon som har en liknande

barndom. Att det inte är skamligt att våga berätta sin historia.

Har alltid känt mig ensam i mitt elände. Trots att jag vet det finns oändligt många som levt

i missär.

Tillsammans kan vi alla bli starka.

FIFTY FACES betyder......ett ansikte för varje år jag levt.

Masken som jag alltid burit på mig för att ingen ska se min smärta.

Samma mask som läggs vid min sida när jag ska somna. Kudden som hör min smärta.

Om ni har frågor eller vi ha hjälp. Skriv en kommentar och tala om ifall jag får godkänna den eller inte.

Jag respektera era önskningar.

Trevlig läsning.